Ingela Lekfalk krönikebild

Ingela Lekfalk, regionchef för Företagarna.

Ett slut är också början på något nytt

Luleå Den lojalitet företagare och ortsbefolkningen visat gruvbolaget Northland är i det närmaste unik. En konkurs innebär också en omstart, skriver Företagarnas regionchef Ingela Lekfalk.

Klockan 14.00 på måndagen skrev tingsrätten ett nytt kapitel i gruvbolaget Northland Resources historia. Bolaget försattes då i konkurs.

Med anledning av konkursen är jag på möte för att ta del av konkursförvaltarens information. Före mötet skämtar någon och framkallar kluckande ljud från den församlade skaran som står i korridoren och dricker kaffe utan mjölk. Under skratten vilar ett tungt allvar.

Northland Resources har över 7,7 miljarder kronor i skulder, enligt den rekonstruktionsplan som upprättades i slutet av november. Förutom de 343 anställda är de största förlorarna ägarna av de obligationslån som bolaget gett ut. Bland leverantörerna är finländska Metso, med fodringar på 944 miljoner kronor, den största förlorare. Näst störst är byggbolaget Peab som skriver av fordringar på 261 miljoner kronor. 

Det är lätt att vi nu bara tittar på de summorna som de stora bolagen aldrig kommer att få. Men bland de över 200 fordringsägarna finns allt från ABB till Carolas tårtor.
Vi sätter oss och mötet kan börja. Fast jag vet svaret så ställer jag frågan som ligger och väntar i min mobil. En fråga som är ställd av många. En fråga som alla vet svaret på. Ändå måste den ställas. 

Jag läser högt ett av de sms som under dagen plingat till i min mobil.

-Hur stor chans till utdelning har vi småföretagare?
-Ingen, svarar konkursförvaltaren.

Svaret är rakt. Brutalt. Sanningsenlig smärtsam realitet.

Den stora jättens dånande duns ekar, småstenar rullar och gruset dammar. För de nystartade som ännu inte lagrat i ladorna kan en skuld på 150 000 kr, som inte ens är kaffepengar för PEAB, vara det som tippar över till konkursen. 

Mötet är slut och stolarna skjuts in till bordet, ett lågmält resonerande tar vid. Det sista jag hör när jag lämnar rummet är ljudet av hopp.

På vägen hem svänger jag in på bensinmacken, i kön står några och pratar om konkursen. En man i keps och tjock täckväst pratar med hög röst. 
-Är man så dum så att man inte sett till att få betalt i förskott så får man väl skylla sig själv.

Han är inte ensam i sin kommentar. Samtidigt som människor satsat och byggt för framtiden har kråkorna kraxat. En man stannade mig på gatan häromdagen. Han ville prata om konkursen. Efter en stund så berättade han att även hans företag har en fodran på drygt 180 000 kr. Han urskuldar sig och säger att det är klart att de borde tagit betalt i förskott. Medan han tittar ner i backen så säger han att det kändes inte bra att kräva förskott när de visste hur svårt läget var för bolaget. Han är inte ensam. Den lojalitet företagare och ortsbefolkningen visat gruvbolaget Northland är i det närmaste unik. 

Alla vet att förutom de som berörs direkt så drabbar konkursen ungefär 1000 småföretagare till.  Smällens ljudvågor fortplantar sig.

Nu har de stora dieselmotorerna slagits av. Krossen och kvarnarna har stannat upp och isen har börja lägga sig invid myren Tapulivuoma.. I bygden som bara för några år sedan gick under uttrycket – ”siste man släcker lampan”- har människor tillsammans skapat framtidstro och sammanhållning. 

En konkurs innebär också en omstart. Pajala börjar inte från noll. En ort som på två dagar samlar 1500 människor för att i den kalla vinternatten tända facklor och visa viljans kraft har inte gett upp. Den tar ett andetag för att med fördubblad styrka komma tillbaka. 

Då kan kråkorna kraxa hur mycket de vill.