Den blinda fläcken
En vanlig och oftast rimlig grundinställning hos journalister är att uppmärksamma och skildra skeenden ur de maktlösas och drabbades perspektiv.
I valet av utgångspunkt utgår journalisten från den lilla människan mot det stora företaget eller mäktiga myndigheten. Det är en partiskhet som ofta är befogad. Medier skulle inte sköta sin roll i samhället om man inte skildrade världen ur ett ”underifrån perspektiv”.
Att kritiskt granska makten och myndigheterna är en av mediernas viktigaste uppgifter. I det arbetet är det bra att journalister ofta har en ifrågasättande hållning gentemot myndigheterna.
Men det finns ett intressant undantag när journalisterna i regel gör tvärtom, det vill säga håller på makten och myndigheterna.
Det är när det handlar om konflikter mellan företag, även små företag, och myndigheter. Då är en vanlig utgångspunkt att företaget/företagaren är ute i ogjort väder och att myndigheten har rätt, även innan sakfrågan är avgjord.
Jag har ett antal gånger som ansvarig utgivare försökt förklara för journalister att det inte är ett brott att ligga i konflikt med Skatteverket. Jag har ändrat rubriken ”misstänkt för skattebrott” till något annat när det handlar om att företaget och myndigheten har olika uppfattning om vad som är rätt redovisning av skatteunderlaget. Brott hanteras i domstolar i ett rättssamhälle, inte av Skatteverket.
Alla har rätt att deklarera fel, även med uppsåt, om man tror att man har rätt. Visar det sig att man har fel, är det ändå inget brott. Jag minns tiden före schablonavdraget då alla journalister i deklarationen listade tidningsprenumerationer och böcker som var oumbärliga för yrkets utövande. Alla fick naturligtvis inte igenom allt. Men ingen betraktades som brottsling för det. Nice try, var den allmänna uppfattningen. Om en företagare gör samma sak, är det snarare Bad guy.
Kom och tänka på det här nyligen när jag såg rubriken ”Svidande miljöbakläxa för LKAB” i en av länstidningarna. ”Bakläxan” bestod i att ett särintresse i miljöprövningsprocessen, Naturvårdsverket, hade yttrat sig om LKAB:s ansökan att återuppta ett gammalt dagbrott.
Här slog alltså den omvända reflexen till igen: en statlig myndighet har alltid rätt mot ett företag. I det här sammanhanget är Naturvårdsverket ett särintresse i lika hög grad som LKAB. Ett viktigt och vällovligt särintresse visserligen (precis som LKAB).
Naturvårdsverket är varken läraren som ger bakläxa eller domstolen som dömer. När alla särintressen yttrat sig avgörs frågan i Mark- och miljödomstolen och vissa fall vidare i Mark- och miljööverdomstolen.
Så går det till i ett rättsamhälle där varken konungen, hans myndigheter eller journalisterna har rätt och makt att döma utan en öppen juridisk prövning.
Lennart Håkansson, ansvarig utgivare för Affärer i norr
2014-11-28