En skål i Tokyo: "Dags att skapa spel av Norrbottens magi"
Året är 2013, jag sitter på våning 52, New York Bar i Park Hyatt, ni vet, den där baren som blev världskänd i och med ”Lost in Translation” och Bill Murray. Jag sitter här för att jag älskar skyskrapor och för att jag om kvällen tycker om att ta mitt ritblock och söka upp en bar att sitta och teckna i, dricka en kall Asahi Superdry och språka lite med de människor som jag möter.
Staden badar i ljus och färger. Nedanför mig ringlar vägar i tre våningsplan genom staden och höghastighetståg skjuter fram som skimrande ljuskaskader genom natten.
Allt runt omkring mig, så långt ögat når, ser ut som en filmens eller spelens framtidsvision, som Science Fiction, som ”Blade Runner” och jag älskar det.
Det hela är overkligt. Jag menar det. Det finns ingen plats på denna planet som är så märklig som Tokyo och att jag skall vara just här, känns just overkligt.
För egentligen är jag bara arbetarsonen från Luleå, och allt jag gjort är att ha tecknat och skapat äventyr, dvärgar och troll, fantastiska världar och spel. Det är en karriär och livsresa som på något sätt har det lett mig hit, till världens i särklass modernaste och största stad, och jag har rest hit i över 12 års tid och varje gång undrar jag om det hela inte är en dröm. Här, högt ovan stadens gator, vandrar mina tankar iväg och jag lättar och flyger i tanken långt bortom Tokyos horisont, skjuter iväg över Kina, Mongoliet, Sibirien och Kolahalvön och befinner mig i tanken, för mitt inre, strax ovan Norrbottens kustlandskap, vid halvön som kröns av Gültzauudden, och jag är hemma, igen. Med ens fylls jag av väldigt stor längtan efter allt vad Norrbotten heter och jag frågar mig: Varför bor jag inte i Luleå ?
Mitt namn är Michael Stenmark och jag är ifrån Luleå.
Jag är uppvuxen med Rekyls ”Stilla dagar i Lule” som ungdomens soundtrack och med Stålverk 80 och Star Wars som backdrop för mina uppväxtår. Jag har Luleå i mitt blodomlopp, vare sig jag vill det eller ej.
Jag är präglad av min barndom vid älvens stränder i Gäddvik, jag minns än namnen på dörrarna i trapphusen på HSBs kåkar där jag delade ut annonsbladet på Kallkällan. Med all tydlighet minns jag korridorerna på Bergvikskolan där jag och vänner bröt oss in i skolans musiksal för att repa in AC DC låtar. Kärleken till musik ledde sedermera till att jag skapade stadens rockförening, Zerre, ihop med bäste vännen Mattias Alkberg och andra unga musikbitna människor. Samtidigt som detta skedde skrev och tecknade jag för unga spelföretag i London, Stockholm och USA från min kammare i Luleå. Idag, 30 år senare arbetar jag alltjämt inom spelindustrin, Sveriges utan tvekan mest omtumlande och snabbast växande bransch.
För att få skapa och arbeta med spel på heltid var jag tvungen att lämna Luleå i unga år.
I Luleå diskade jag på SAS hotellet, nere i Stockholm blev jag assistent åt Target Games geniale Creative Director och fick vara med om att skapa Drakar och Demoner, Kult och Mutant, tre idag mer eller mindre klassiska spel. Min första arbetsvecka innebar en resa till London, veckan därpå flög vi till New York. Diskare i Luleå eller spelindustri på den högre internationella skalan? Valet var enkelt.
När jag sitter i Tokyo denna natt och filosoferar så tänker jag på Luleå och mitt liv och det yrke jag kom att spendera 30 år av mitt liv med och varför jag då var tvungen att lämna min hemstad som jag oavsett dess brister och fel, älskade.
När jag växte upp i Luleå så hade staden, vi som bodde där, redan åkt på en käftsmäll som hette duga. Stålverk 80 blev helt enkelt inte av. Alla drömmar hade gått upp i rök och det kostade, staden hade köpt in 3 stora isbrytande bogserbåtar för att matcha den ökade trafiken, stora bostadsprojekt hade uppförts och det jättelika stålverksområdet hade anlagts. Miljontals kronor hade satsats helt i onödan och många människors hopp om ett bättre och rikare liv var nu borta och framtidsdrömmarna med dem.
Även om vi barn inte visste ett dyft om detta så märkte vi av det. Det var en tryckt stämning över staden och hela Norrbotten.
Det färgade vuxenvärlden och därigenom barnens värld, det präglade musiken, det präglade politiken, det präglade skola och hem. Staden och Norrbotten var en plats många ville fly ifrån. Den stora öken som bredde ut sig där stålverket skulle ha uppförts blev en tyst symbol för misslyckandet. Luleås och Norrbottens misslyckande.
Det är i sig ingen unik historia. Detta har skett i många brukssamhällen och arbetarstäder jorden över. Så skedde även i Malmö.
Malmö och Luleå delar egenskaper och historia. Båda är utpräglade arbetarstäder med en stark basindustri och en traditionellt röd väljarkår och styre. Malmö förlorade för några år sedan, sakta men säkert hela sin varvsindustri men lyckades med att över bred front skapa en strategi om att gå från utpräglad tung industri till ett samhälle med tyngd på utbildning, med tonvikt på kreativa näringar, IT, spel och media. Man samlade dessa komponenter i det gamla varvsområdet, vid havet och Turning Torso och byggde nya mötespatser, kluster, högskola, yrkesutbildningar och inkubatorer här. Idag blomstrar Malmö inom de kreativa näringarna och de har landets framgångsrikaste spelindustrikluster, näst efter Stockholms ”Söderkluster”.
Samma sak sker nu i Luleå. Det tog bara lite längre tid för oss i Luleå och Norrbotten att vända, då staden är mindre, resurserna varit sparsamma och baksmällan har varit enorm.
Men den tiden är verkligen över och förbi.
Natten i Tokyo, långt från Luleåälven och den vackra skärgården gör det lätt att minnas och drömma. Jag har länge drömt om att kunna flytta tillbaka till Luleå, att köpa ett gammalt hus på ett berg, eller i Råneå älvdal eller någonstans vid vår vackra kust. Det enda problemet har varit att min egen yrkesgrupp, min egen industri, inte funnits på plats i Luleå. Inte alls.
När jag för bara fyra år sedan började tala om Luleå som en möjlig ort för spelindustri var det inte många som lyssnade på mig. Ingen alls egentligen.
Sittandes där i Tokyo för bara ett år sedan hade jag alltjämt ingen aning om att Luleå, av Idag, med Nicklas Nordström i spetsen, skulle ta fram en kraftfull strategi om att etablera ett spelindustrikluster i Luleå, som lokomotiv och nav för hela länets kreativa näringar, med vikt på utbildning, med en satsning på Bergströmska gården och med näringslivsgruppen bakom sig. Jag är väldigt glad över detta och jag är glad för Luleås och Norrbottens skull. Jag är glad för att detta är en industri som vi helt har saknat. Jag är glad för att detta innebär att människor som annars skulle tvingas flytta ut för att finna sina drömjobb, nu kan stanna kvar och utvecklas och bli en del av sagan om Norrbotten.
Vemodet var ersatt med framåtanda, framtidshopp och en tro på att det Är möjligt att förändra, att bygga och skapa.
Jag tror att det är en kombination av många ting, men framförallt tror jag detta beror på internet. Då jag växte upp i Luleå var staden belägen långt från ”allt”. Nu går ”allt” att nå, se, köpa och ta del av med ett knapptryck. Borta är känslan av att vara isolerade, långt borta från händelsernas centrum. När jag tittar på Norrbotten av idag, med Luleå som centralnod, så ser jag en möjligheternas region som är redo att verkligen blomma ut.
Internet har öppnat upp landskapet, skapat möjligheter och öppningar för landsbyggden som tidigare inte fanns.
Det gläder mig att Luleå går i spetsen för denna satsning som kommer att komma hela Norrbotten till gagn. Att arbeta med spel och spelrelaterad media kan göras från vilken ö eller isolerad by som helst, men vi måste ha ett nav, ett kluster, som processen startar i, utgår ifrån. Det är vad Luleå kan bli, navet för en framtida digital kreativ industri med tyngdpunkt på spel.
Det gläder mig för jag vet att spelindustrin erbjuder ett hem för de kreativa krafter som annars skulle lämna byarna och städerna och länet. Idag är det inte frågan om ifall ungdomar flyttar till Stockholm. En gång var vi rädd för utflyttning från Norrbotten mot Stockholm. Den tiden är förbi. Idag är det knappt ens London eller New York utan troligare Seoul, Shanghai och Tokyo som lockar och de platserna är inte längre långt borta. Ungdomarna är redan bekant med dem via Youtube, Twitch etc och har redan vänner där via Facebook, Twitter och har redan utforskat gatorna med Google maps och känner sig trygga med att ta steget dit.
Vill vi behålla de kreativa krafterna som berikar och som ger en verklig bredd till samhället måste vi bana en väg och bereda en grund för dem.
Jag är också glad för frågan om spelindustrins etablering är en fråga som berör och påverkar unga kvinnors möjligheter att finna kreativa och spännande arbeten. Spelindustrin är ett väldigt bra hem för just dessa unga kvinnor. Det är också ett hem för så många andra kreativa krafter och förmågor som vi traditionell redan har i Norrbotten. Denna bransch behöver designers, animatörer, manusförfattare, illustratörer, 3D grafiker, programmerare, projektledare och speltestare. Det är också en industri som lägger ned minst ligga mycket kraft och pengar på reklam och PR kampanjer som det kostar att göra själva spelet. Ett spelkluster bestående av 10 företag i Luleå skulle kunna fylla länets kommunikationsbyråers agendor för flera år framöver.
Jag är glad för att satsningen på den digitala spelindustrin är en strategi som i sig självt skapar en dynamik vi saknar i industrin i Norrbotten. Till skillnad från många andra industrier så utvecklas spelindustrin konstant, förändras, dör och föds igen. Allt som vi kan om spel idag är borta om fem år, företag dör, återbildas, föds eller lever vidare i en ständigt föränderlig värld. Spelindustrin tycks kunna tackla motgångar med att mutera sig, omskapa sig och komma ut starkare och rörligare på andra sidan. Spelindustrin tycks ständigt finna nya vägar, nya utrycksformer och nya plattformar. Den har överlevet och växt på det viset under de 30 år jag verkat i den och för vart år blir den bara starkare och starkare.
En sådan industri behöver vi i Norrbotten. En sådan industri tycker jag att vi gemensamt skall jobba för eftersom den kommer att dra med sig så många positiva effekter och bieffekter och skapa ett helt nytt vitalt och kreativt landskap att arbeta inom. Jag ser fram emot spel som tar med sig lite av Norrbottens magi. Kanske spel med bas i samekulturen, rallarnas eller flottarnas värld, eller varför inte vårt egna troll, Stalo.
Men denna natt i Tokyo vet jag inget om vad som ganska exakt ett år senare skall påbörjas i Luleå.
Natthimmelen färgas och skimrar av stadsdelarna Shinjukus, Shibyas och Akihabaras överdåd av ljus och jag trollbinds av att blicka ut över en av världens största städer. Denna väldiga stad sträcker sig så långt ögat når, i alla riktningar, ut till Stilla havet och ända upp mot Fuji-san, Japans högsta berg och mest vördade helgedom, och för många av japans djupt troende shintoister, symbolen för Japans själ.
Det är en i sanning magisk plats, en perfekt plats för att sluta ett avtal med sig själv.
Jag tänker att det är dags nu. Att ta sig hemåt igen. Dags att skapa spel med midnattsolen och vinternatten i sinnet. Dags för Luleå igen.
Jag höjer glaset som för att försegla avtalet med mig själv och säger lite tyst och försiktigt “skål”, så jag inte skall störa mina vänner Japanerna, som ändå tycker att vi västerlänningar är av en särdeles bullrig sort så som vi är ändå.
Skål får Luleå, Skål för Framtiden och Skål Norrbotten, vackraste plats uppå jorden!
Kampai Ganbatte Banzai Skål!
Michael Stenmark
2014-10-10
Michael Stenmark, uppväxt i Luleå, är spelutvecklare, barnboksförfattare och serietecknare, bland annat med den digitala barnboken Arga Katten.
