Oskuldens tid är förbi - välkommen till verkligheten

Det låter kanske klichéartat, men jag skulle vilja säga att 2015 är året då verkligheten kom ikapp. Det här är året då jag på riktigt insåg att varken jag eller de i min närhet är odödliga. Detta kan man tolka på två olika sätt, antingen har jag lyckats leva igenom snart 37 år på ett förmånligt och skyddad liv utan allt för stora prövningar eller så är jag osedvanligt blåögd, naiv och lever i förnekelse.

Men oavsett vad som gjort att jag på något sätt lyckats bevara en bit av barndomens lyckliga oskuldsfulla synsätt så var 2015 året då det inte längre gick att blunda för verkligheten. Den kom och knackade på och väntade inte väluppfostrat på att bli insläppt genom dörren utan den slog ned väggarna och trängde sig bara helt enkelt på.

2015 var året då cancer inte längre bara drabbar andra, utan den trängde sig helt enkelt in i vår familj oinbjuden och otrevlig. 2015 var året då flera i min absoluta närhet gick in i väggen, blev sjukskrivna på grund av stress och nu tvingas försöka hitta sin väg tillbaka till ett liv i balans igen. 2015 var året då en vänfamilj tvingades leva igenom det värsta som kan hända, att mista ett barn och ett syskon.

2015 har också varit utmaningarnas år på många plan för mig personligen. Helt plötsligt var allt det här inte bara sånt som drabbar andra. 2015 så drogs jag och mina nära in i statistiken. Vi blev en del av alla de andra, de som drabbas.

2015 är också året då landet Sverige definitivt lämnar oskuldens tid. En del säger att vi gjorde det 1986 då Palme mördades, andra att det var vid det andra ministermordet på Anna Lindh 2003. Kanske är det båda rätt, kanske det är så att en hård verklighet har tvingats på oss flera gånger om men att vi har lyckats hitta tillbaka till en invaggad trygghetskänsla gång på gång. Men 2015 så sprack bubblan igen.

2015 rasar krig och terror i världen. Vi upplever de största flyktingkatastroferna någonsin med miljontals människor som tvingas fly från sina hem och inte vet vart de ska ta vägen. 2015 passerar tusentals och åter tusentals flyktingar genom tågstationen i Luleå på väg någon annanstans. De vet inte ens vart, bara att de måste bort och letar efter en plats att börja om på nytt.

2015 är också året då Sverige höjer beredskapen för terrordåd till den högsta nivån vi varit med om. Hela landet följer polisens jakt på misstänkta terrorister i Sverige. Genom Europa blåser högerextrema vindar som skrämmer lika mycket som religiösa extremister. 2015 är Sverige inte längre är förskonade från skolmassaker då en person med högerextrema sympatier går in i en skola i Trollhättan med syfte att döda de med utländsk härkomst. 2015 brinner det asylboenden i Sverige. 2015 frodas och växer näthatet till orimliga proportioner. Men även om trollen i vårt samhälle sticker upp sina fula trynen på många ställen så mobiliseras också allt fler goda humanitära krafter. Fler och fler ställer upp för sina medmänniskor och fler och fler vägrar tystas. Vi kanske inte längre är naiva och oskuldsfulla utan istället är vi engagerade och varma.

Men det går inte an att avsluta årets sista krönika i moll och en sak är klar. Både som individer och som grupp så blir vi starkare av de motgångar vi ställs inför och tar oss igenom. Vi tar lärdom och växer. Så jag skulle vilja säga att 2015 stod för utveckling, för att lära sig vad som verkligen räknas i livet och nu kan 2016 bli ett nytt och fantastiskt år.

Avslutningsvis vill jag säga: Ta hand om varandra lite extra nu, inte bara för att det snart är jul, utan för att vi aldrig vet hur länge vi får rå om varandra.