Småföretagare med applådlön

Hur skapar vi affärsmässighet i en bransch där lönen ofta är applåden? En applådlön som i exempel efter exempel även är en förväntad betalning från publik och arrangör. Att inte ta och få betalt är självklart en belastning för kulturföretagaren och en svår affärsretorik.

Många småföretagare i de kulturella näringarna är så kallade ”ofrivilliga företagare” och inte särskilt intresserade av själva företagandet. Målet med företagandet är att det ska gå runt och ge mjölk på bordet.  Detta späs på då det finns en grundsyn att kulturen ska vara ideell. För kan en idealist behålla sin trovärdighet om denne skapar sin konst i syfte att tjäna pengar?

Eller är konsten mer tilltalande då den skapats i fattigdom? Älskar vi konsten ännu mer när vi tillsammans med tavlan får en story om spartanskt leverne och att kreatören skapat i ett sant osjälviskt syfte. Är det då konsten är äkta?

För myten om att konstnären, oavsett registrerat företag eller inte, är ett fattigt yrke är delvis sann. Få konstnärer hamnar på Rembrants värdenivå. Hans verk byter då och då ägare och säljs varje gång för mångmiljonbelopp. Men det normala månadslönen för en konstnär låg häromåret på ett medianvärde så lågt som på 13 000 kronor.

Är den svårmodigt skapande idealisten, som lever enkelt, en del av affärsiden? Faller hela affärsplanen om denne börjar tjäna pengar. Är det då konsten blir kommersiell?

Inom de kulturella och kreativa näringarna finns varu- och tjänsteproduktion. Liksom det både finns de som skapar unika verk och de som sysslar med massproducerad och ibland lättkopierad kultur. I en bransch som består av småföretagare och ett par större bolag kan det vara på sin plats att skilja mellan kreatörs- och entreprenörsdrivna företag. När det är kreatörerna, eller kulturskaparna, själva som äger och driver verksamheten står de personliga kompetenserna och talangerna i fokus, alltmedan entreprenörsdrivna kulturföretag kommersialiserar andras kreativitet och skapande.

Tjejen som spelar gitarr på plattan, konstnären som målar tavlan eller författaren som skriver boken är i dag småföretagare inom tjänstesektorn. Skivbolaget, konsthallen och bokförlaget - de som kommersialiserar utövarens verk och gör business av de skapande singelföretagen – står för varuproduktionen. Det är här skillnaden och kraven för kulturstöd behöver ses över.

En musiker, med F-skattsedel, har andra förutsättningar och villkor än en keramiker och variationen är stor inom respektive konstart liksom mellan olika typer av branscher.

Något lite väl lättvindigt har dessa näringar buntats samman till en och samma näringsgren.

För ett av de stora problemen i såväl kulturpolitiken som företagsstöden till de kulturella och kreativa näringarna är de förvirrande breddade kulturbegreppen som gör det svårare att rikta insatser rätt. För precis lika viktigt som det är att tillverkningsindustrin behöver sitt transportstöd. Lika viktigt är det att kulturen får stöd på vägen till färdig konst.

Gårdagens kulturarbetare är i dag en småföretagare. Det ska i en modern kulturpolitik vara en fördel och inte följas av misstänksamhet om kulturen då är kommersiell. Lika starkt som företagarnas vänner kämpar om att behålla våra hantverkares eller städföretags ROT- och RUT- avdrag behöver vi höja rösten för våra småföretagare inom kultursektorn.

En sak till. Ett framgångsrikt företagande behöver nödvändigtvis inte handla om feta svarta siffror. Det är inte heller ”synd om” en företagare i kulturbranschen. Alla branscher har sina utmaningar. För en del entreprenörer kan det räcka med att siffrorna inte är röda. För någon annan är storleken på vinsten det viktigaste. Många företagare förverkligar livsdrömmar och bidrar till den egna och samhällets utveckling. Att vara företagare är oavsett bransch en livsstil.

Och ett land utan kultur är som en människa utan drömmar.

Ingela Lekfalk

Regionchef Företagarna Norrbotten