Journalister vill inte tänka på pengar
När jag började i tidningsbranschen i mitten på 70-talet ansåg redaktionerna att annonser var ett problem. Helst ville vi ha annonsfria sidor för att få utlopp för vår kreativitet och kunna rita en ren och snygg layout.
Rent allmänt kan man säga att de flesta journalister är ointresserade av pengar, utom de kronor som kommer in på det egna lönekontot förstås. Men bara företagets pengar räcker till den egna lönen så är det ok.
Förståelsen för företagsekonomi och långsiktig överlevnad är ibland så dålig att det väcker upprörda känslor på en redaktion om ett medieföretag går med vinst, eller lämnar utdelning till sina ägare. Då är en vanlig uppfattning att företagsledningen och ägarna på något sätt lurat redaktionen på pengar som kunde gått till redaktionella satsningar.
Jag minns en lustig episod på NSD när dåvarande ekonomichefen hade hittat en plansch i något förråd och satte upp den på väggen i trappan upp till redaktionen. Den föreställde några mynt och hade texten: ”Tänk på att varje krona av din lön kommer från våra kunder.”
Det blev uppror på redaktionen. Kulturchefen förklarade att han tänkte stanna hemma från jobbet så länge planschen satt på väggen.
Jag var chefredaktör på den tiden och bad vd och ekonomichefen att ta ner den jävla affischen så redaktionen kunde ägna sin energi åt viktigare saker. Affischen togs ner och det blev lugnt igen, i alla fall i den frågan.
Episoden visade på ett övertydligt sätt hur journalisterna bokstavligen mådde dåligt av att bli påminda om sambandet mellan företagets intäkter och den egna lönen.
En riktig journalist jobbar inte för pengar. Och inte heller för arbetsgivaren. En riktig journalist jobbar för läsaren/tittaren/lyssnaren. Det är uppdraget man brinner för. Uppdraget definierar man dessutom själv, vilket är rätt bekvämt. Konflikter kan uppstå när det självkonstruerade uppdraget varken överensstämmer med företagsledningens ambitioner eller publikens önskemål.
Journalisters ointresse för pengar och ekonomi tror jag är en viktig orsak till mediebranschens svårigheter. Det är en traditionell bransch där den dominerande yrkesgruppen har varit fientligt inställd till affärsutveckling. Därför präglas branschen av att man reagerar på initiativ utifrån, ofta för sent. Det klassiska exemplet är Blocket, där ett par unga entreprenörer berövade tidningsföretagen på en viktig intäktskälla: eftertextannonseringen. Eller utgivandet av gratistidningar som sker av tvång, som en defensiv försvarssatsning mot de fristående gratistidningarna, för att rädda annonspengar (det var jag som tillsammans med PT-ledningen genomförde köpet av Annonstidningarna i Norrbotten av det skälet). Av samma skäl startar man affärssajter. Därför att någon annan har börjat.
Mediebranschen är också den enda bransch där de ekonomiskt ointresserade sköter kommunikationen med omvärlden. Därför får vi aldrig veta hur övergången till digitala kanaler går ekonomiskt, bara att ”vi har aldrig haft så många läsare som nu”. Det är som om min vän skohandlaren skulle säga varje månad: ”jag har aldrig haft så många besökare i butiken som nu”. Ja, men hur många skor säljer du? Tystnad.
Branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU, publicerade i veckan en analys av hur det gått för de svenska dagstidningarnas betalväggar på nätet. TU:s undersökning visar att dagstidningarnas sajter inte tappat trafik sedan man införde betalväggar under åren 2013-14. Direkt efter införandet av betalvägg ökade 53 procent av sajterna sin trafik, medan 47 procent tappade trafik. Men ett år efter införandet av betalvägg hade trafiken ökat på 100 procent av sajterna, dock något mindre ökning på sajterna med betalmodell än på sajterna utan betalmodell.
Men återigen: inte ett ord om pengar. Vad ger det för effekt på resultatet? Ingen som vet, eller ingen som vill berätta.
Lennart Håkansson, ansvarig utgivare för Affärer i norr
2015-09-18
