Inger Junkka

Inger Junkka

Logistiken sätter käppar i hjulen

Gällivare Vi får vänja oss vid att bli diskriminerade när det gäller det logistiska, skriver entreprenören Inger Junkka i veckans krönika, och tar upp vägar, järnvägar och flyg som sätter käppar i hjulen, inte minst för besöksnäringen.

Det som jag haft en känsla av under ett antal år har nu våra folkvalda vågat kommunicera – Stockholm, Göteborg och Malmö - det är där allt ska hända (på bekostnad av resten av Sverige) och det är dit alla infrastruktursatsningar ska styras.

Höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg, en investering som idag beräknas till 200 miljarder kronor. Efter den satsningen tar det många år innan man skrapat ihop tillräckligt med pengar för att resten av Sverige och Norrbottens ska få det - krattat i manegen – för att vi fortsättningsvis ska kunna leverera råvaror som omsätts till pengar som storstäderna är beroende av. Jag gissar att man fortsätter att lappa och laga asfalten.

I inlandet får vi nöja oss med det vi har och göra så gott vi kan för att överleva – någon utveckling att tala om blir det inte, och då har man befäst Björn Rosengrens uttryck för företag i Norrbottens inland – överlevnadsföretag.

LKAB och Vattenfall levererar pengar så att det folkvalda kan ta beslut om att tunnelbanan i Stockholm ska underhållas och byggas ut, medan vi får nöja oss med busstrafik längs E45, i undermåliga och ibland utrangerade bussar som tätt som oftast till och med fattar eld. Vilken tur att vi är så snabba i vändningarna så att vi hinner ut, och inget allvarligt händer.

Jag gissar att våra bolagiserade naturtillgångar även ska finansiera de planerade höghastighetstågen.

Idag går malmtransporterna på Malmbanan och samsas med persontrafiken på en järnväg som idag helt saknar underhåll, inte har den kapacitet som krävs och där trängseln är stor. Det här resulterar i tågförseningar och inställda tåg, och även stillestånd – och då är det inte ens minusgrader. Vi här i inlandet har med tiden lärt oss hur det är – Vi köper en tågbiljett och får åka buss.

Under mina år i besöksnäringsbranschen, eller turismen som vi också benämner det, som till dags dato med råge överskrider 30 år har jag som oftast fått höra att besöksnäringen/turismen är vår nya basnäring. Det har beslutsfattare på riksnivå sagt så många gånger så det har blivit en sanning. Så fort de folkvalda centraliserar en statlig arbetsplats i inlandet är de inte ens oroliga för hur det ska gå för den bygden eller för de människor som bor där, för basnäringen turism finns ju.

Om man har en basnäring som turism så måste satsningar göras, och det gäller för allt företagande, ingen undantagen. Satsningarna på kommunikation  d.v.s. tåg, flyg och busstrafik har hög prioritet, liksom att vi är ”uppkopplade” när det gäller det digitala. Som det är idag kan vi inte ens faxa, det som tidigare var livlinan när det var bråttom. Om vi befinner oss någotsånär centralt med våra företag så kan vi maila, med det fungerar inte speciellt bra så fort vi kommer en bit från centralorten. Nå då är det PostNord som gäller och det vet vi ju hur det fungerar, eller som det nu är, fungerar obra.

Vi har en attraktiv och unik natur, som många av oss i besöksnäringen nyttjar för vår verksamhet, vi har med andra ord kommersialiserat allemansrätten, samtidigt som vi saluför norrsken och midnattssol. Investeringar i någon större skala krävs ju inte för att erbjuda norrsken, midnattssol, fiskevatten, underbar utsikt från en fjälltopp o.s.v. Norrbottens inland har allt som den internationelle besökaren eftertraktar och rankar högt på skalan, och dit nästa resa kommer att gå.

Tyvärr, eller som tur, kanske man ska säga, är så är de här besöksmålen inte lokaliserade längs E4:an eller i direkt anslutning till en centralort, mest troligt så måste besökaren ta sig in i vår fjällvärld eller till en liten obetydlig plats mellan två små byar i Tornedalen. Kanske är det så att allfartsvägen slutar 20 km från slutmålet, och jag ger mig den på att vägen har sina brister men den är fortfarande i det skicket att den är farbar.

Det här är platser där tåget, flyget eller bussen inte är alternativ för vidare transport till slutmålet. Och skulle det vara sån tur att platsen gästen ska besöka ligger längs järnvägen så är jag helt övertygad om att tåget för länge sedan slutade att göra uppehåll för av- och påstigning just där.

Eftersom jag själv varit verksam i både Gällivare och Jokkmokks kommuner, så är jag uppdaterad på hur det fungerar här. Jag ska ge er en beskrivning på hur logistiken sätter käppar i hjulen för utveckling av besöksnäringen och säkerligen även för företag i andra branscher i den här delen av inlandet.

När vi får gäster från Asien och många länder i Europa så kommer de med flyg (för det mesta till Kiruna och Luleå, linjer som SAS trafikerar) eller med tåg till Gällivare. Gästerna kommer spritt över hela året, men de mest gästintensiva perioderna är november – april och juli – september. Besökarna kommer för att åka skidor, fjällvandra, cykla downhill och fatbike, göra skoterutflykter och i december för att vara med på Santa Winter Games. Arrangemang som internationella skidtävlingar och ballong event drar även de många besökare, och på så sätt bidrar arrangemangen till en säsongsförlängning för turistentreprenörerna, och det ger även klirr i kassan för övrigt serviceutbud i Gällivare.

Och nu lastas problemen på hög. Besökarna har inga egna transportmedel med sig, de förlitar sig på att det finns ett fungerade logistiksystem i en så stor och intressant ort som Gällivare. De här besökarna behöver transfer, hyrbilar, fungerande busstrafik och en möjlighet att ta sig till fiskesjön, eller till ett avlägset naturnära Bed&Breakfast.

Att få besökarna till slutmål det är nästintill omöjligt, det vill jag lova!

Det finns inga bilar att hyra.

Bussarna håller låg kvalite och komfort.

Det finns inga busschufförer.

Taxiföretagarna är på semester och utbudet av taxibilar är minimalt.

Lokalbussarna har gått ner på sommartidtabell vilket betyder att sträckningen Gällivare-Malmberget t.o.r. går 3 gånger per dag, till byarna i Gällivare kommun går det överhuvudtaget inte att ta sig om inte byn ligger längs med E10.

Fjällbussarna till Stora Sjöfallet och Ritsem är inte anpassade till gästernas resmönster och den period de trafikerar sträckan minimeras för varje år.

Idag har vi två nattåg – men här pågår ett arbete för att ta bort ett av nattågen eftersom de styrande tycker att vi har nog med kommunikationer.

Nu förstår ni hur illa det är, i Gällivare som har som mål att vara en Arktisk småstad i världsklass, och som har besökssiffror som borde göra både en och annan turistentreprenör till riktiga rikingar – tyvärr så är det inte, men vi överlever, vi är överlevnadsföretag.

Med all den här kunskapen och all den erfarenhet jag samlat på mig under mina år i Stora Sjöfallet och på Hotel Porjus gav jag mig in i transportbranschen med ambitionen att förbättra flygkomforten och kvaliteten samt till rimliga priser erbjuda flyg till Gällivare från huvudstaden Stockholm, dit alla besökare kommer för vidare resa norrut. Givetvis såg vi till att de kunde flyga hem via Gällivare med en mellanlandning i Stockholm.

Jag tillsammans några andra företagare, och en företagarorganisation startade upp ett virituell flygbolag Fly Lapland. Vi hade som mål att marknadsföra och få upp resandeantalet till Gällivare och Arvidsjaur. Många var de i Gällivare som sa; herregud vad ska vi med Arvidsjaur till? Se till att flyga Gällivare- Stockholm direkt.

Ja det vore ju fiffigt att ha direktlinje till huvudstaden – men Gällivares 5.000 flygresenärer per månad räcker inte till, men tillsammans med Arvidsjaur som har färre resenärer än Gällivare förutom under biltestsäsongen, kände vi att vi skulle kunna ro iland vårt mål.

Resandet under de 10 månader vi var verksamma ökade med 16%, jämfört med samma period året innan. Ökningen var direkt kopplad till prisbilden, komforten, kvalitetshöjningen samt en väl anpassad tidtabell. Tänk vilken succé det kunde ha blivit om vi hade hunnit marknadsföra linjen och Fly Lapland mer än vi gjorde.

Önskningar, ambitioner och massor med god vilja räcker inte alltid till, för det mesta måste det finnas massor med pengar också, och vi tyckte att vi hade mycket pengar men det räckte tyvärr inte. Vårt egna kapital räckte inte till för att täcka upp de månader siffrorna var röda, och vinstmånaderna var för få.

Mitt och mina samarbetspartners ambitioner att tillfredsställa transportbehovet med flyg till och från Norrbottens inland tog slut den 29 augusti. Några av oss förlorade en hel del pengar men som med allt annat så går man ur ett sådant projekt några erfarenheter rikare, även om de erfarenheterna blev dyra.

Idag har NextJet återgått till att flyga med propellerplan, med flera mellanlandningar, och biljettpriser som definitivt inte utvecklar något företagande och inte attraherar många till att förlägga en visit till Gällivare.

Hur i fridens dagar ska vi entreprenörer, oavsett i vilken bransch vi verkar få någon utveckling i våra företag och hur ska vi ha möjlighet att konkurera med det övriga europa. De folkvalda som fördelar skattemedlen har någonstans efter vägen till riksdagen glömt att det finns ett ”resten av Sverige” och löftena om att hela Sverige ska leva.

Vi i Norrbottens inland är luttrade, vi har vant oss vid den digitala diskrimineringen och jag gissar att vi får vänja oss även med att vara diskriminerade vad gäller det logistiska.

Kravet på att leverera malm, vattenkraft och skog  ligger fortfarande som ett krav på oss , det kanske är tur för då vet vi att järnvägen, den får vi behålla för malmtransporterna även om den inte underhålls mer än nödvändigt. Vägarna håller man farbara för transporter av allt som kan omsättas till pengar för investeringar och behovet av ännu mer investeringar i storstäderna.

Värre är det om man är i behov av att skicka något skrivet på vanligt papper, faxen som var livlinan den existerar inte längre, mail ja om man har tur och är lokaliserad någorlunda centralt då kan det fungera. Det som återstår är som sagt PostNord, och det har ju mest varit obra det senaste året, eller egentligen efter att man avvecklade den riktiga posten som man kunde lita på.

Det är tur att vi människor som bor och verkar här i Norrbottens inland är vana vid att sköta oss själva och ta saken i egna händer – men det skulle vara roligt att någon gång få en klapp på axeln i form av återbäring som till exempel fungerande tågtrafik, eftersom vi när våra storstäder, och ser till att de växer och mår bra på vår bekostnad.

Inger Junkka

Entreprenör som driver egna företaget Juing Management AB, verksamt inom besöksnäringen.

 

 

Annons