Välkommen till vår Bolibompaorkester
Mitt namn är Michael Stenmark, jag är Luleåbo och jag skapar spel.
Jag har skapat spel sedan jag var 16. Jag fyller 50 i maj. Det har blivit många år av spelmakande sedan jag klottrade ihop de första regelsystemen och illustrerade dem sittandes på vårt fina stadsbibliotek i norra hamnen i Luleå.
Som ung lämnade jag Luleå för att söka mig söderöver, för att förverkliga drömmar, för att få skapa och för att finna mina likar. Det fanns endast ett spelföretag i Sverige på den tiden, Target Games, och det hade kontor i Stockholm, i ett ruffigt hamnmagasin i frihamnen.
Svensk spelindustri har kommit långt sedan dess. Vart 10:e spel som spelas runt om i världen har skapats i Sverige. Svensk spelindustri hör till det absoluta internationella toppskiktet och röner ständigt nya framgångar. Den globala spelindustrin är idag större än film- och musikindustrin tillsammans, och den har en årlig tillväxt på 30-50% globalt. I Sverige har den ökat med 300% på 3 år. När svenska Mojang (skapare av Minecraft) såldes till Microsoft var det för 2,7 miljarder dollar - att jämföra med försäljningen av Volvo till Geely för 1,3 miljarder dollar. När Activision Blizzard köpte svenska King så var summan ofattbara 5,9 miljarder dollar. Och när svenska Dice lät speltesta sitt Star Wars-spel så speltestades det av nio miljoner människor världen över (ja, Star Wars som spel skapas i Sverige). Det är världens genom tidernas största speltest och likaså en av världens mest omfattande så kallad ”Bench test” någonsin. Det saknar motstycke.
Svensk spelindustri går bra.
Men i slutet av 80-talet visste jag ingenting om allt detta, när jag tog min dator och mina böcker, ritblock och guppyfiskar (i två stora vattendunkar), och tog tåget till Stockholm för att ansluta mig till Target Games. Detta var verkligt lyckliga dagar då Drakar & Demoner, Mutant, Kult och andra spel skapades. Vi pysslade med allt från brädspel och rollspel till schackdatorer och nintendospel.
Detta var den moderna spelindustrins födelse-era och den blev min skola, mitt hem och liv.
Min dröm har dock alltid varit att få återvända och arbeta ifrån Sveriges norra delar (boendes på en ö i Luleå, eller vid älvens strandkant någonstans högt uppe i lappmarken), med att skapa spel som kan spelas över hela vår väldiga värld, vår egen planet.
Problemet och frågeställningen har alltid varit: med vem skall jag arbeta? Förr fanns det inga som arbetade med spel här i norr. Ingen alls.
Det var då.
Nu lever vi i en ny era. Tiderna har förändrats.
När jag 2014 skrev min krönika för Affärer i Norr var förutsättningarna för en spelindustri i norr helt annorlunda än idag. Det makabra är att det bara gått 2 år sedan vi på riktigt satte ned spaden och påbörjade denna resa.
När jag är 2014 inledde arbetet med det som sedan kom att bli Arctic Game Lab fanns i princip inga spelbolag norr om Umeå (som då stod för ca 2-3 procent av den svenska spelindustrin). Det enda framgångsrika spelbolag vi haft – Arrowhead från Skellefteå - hade flyttat och tagit med sig all personal och sitt succéspel Magica. Det såg ganska dystert ut. Ungdomar, kreativa människor, välutbildade grafiker och programmerare lämnade våra städer och regioner.
Vi var tvungna att vända detta innan det var för sent.
På två år har det dock exploderat. Idag finns det 16 spelstudios, stora som små, inom Arctic Game Lab. Dessutom finns det underleverantörer, frilansare och angränsande industri som jobbar mot vår lokala spelindustri. Det är en otrolig utveckling. Svindlande.
Arctic Game Lab har vuxit och innefattar idag Luleå, Piteå, Boden och Skellefteå, och utgör dessa städers med kringliggande regioners gemensamma satsning på ett norrländskt spelindustrikluster. Verksamheten är bred. Vi skapar mötesplatser, så kallade Game Jams och Game Labs, där vi leker fram spel, testar och lär oss verktyg och metoder, och gör spel ihop. Detta är viktigt för att nya projekt skall få se dagens ljus - och kanske växa vidare till nya spelstudios och spelföretag.
Vi har nära samarbete med regionernas skolor, stöttar grund- och gymnasieskolor omkring ämnena kreativitet, programmering och entreprenörskap. Vi har en vital samverkan med Luleå Tekniska Universitet, LTU. Det är av stor vikt för regionen att vi har den högre utbildning som LTU bedriver. Vi hjälper även spelföretag att nå ut på den globala marknaden, med allt vad det innebär. Vår samverkan med Sammes Stiftelse, Skellefteå, har även den lett till uppstart av flera nya projekt och företag.
Vi är på väg. Vi har en plan.
Egentligen är jag bara en kreatör och sagoberättare, men allt eftersom har jag även blivit intresserad av spel, spelindustri och samhällsutveckling. Av vilka faktorer det är som gör att vissa regioner och platser når en kritisk punkt, en vändpunkt, där den positiva utvecklingen tar fart och exploderar. Hur man kan skapa förutsättningar för detta. Och hur vi kan skapa förutsättningar i Norrbotten och Västerbotten – och sedan genomföra denna resa.
Jag var i Berlin för några veckor sedan, på mässan ”Casual Connect”, där indiespeltillverkare från oberoende och ofta små spelstudios världen över möts. Där kom jag att samtala med Dean Takahasi, ledande krönikör på GamesBeat, en del av VentureBeat, med 12 miljoner läsare världen över. Dean har precis som jag studerat framväxten av spelindustrikluster och arbetat med att analysera vad som skiljer de framgångsrika regionerna från de som inte lyckas lika bra. Vi hade ett spännande samtal och var rörande överens om vad framgångsfaktorn består i.
Den gemensamma faktorn är ”En region med en plan”.
De regioner som uppvisar framväxande stabila och framgångsrika spelindustrier, har alla haft starka och långsiktiga politiska och byråkratiska planer för att kultivera och synliggöra den egna regionen. Ju konkretare plan, och ju bättre förankrad, desto större framgång och bestående resultat.
Där är svenska Skövde ett utmärkt exempel på en region som tagit sig från en absolut nollpunkt till att idag vara en av de 4 ledande spelindustristäderna i Skandinavien. Om planen dessutom har stöd från högsta politiska ort, så som regering och dess byråkrati, så blir framgången ännu större och ett helt land kan då lyfta - som exempelvis skett i Kanada och Korea.
Jag vill påstå att vi är en region med en plan.
Vi har modiga politiker och duktiga byråkrater, som vill och vågar arbeta långsiktigt. Vi har drivna entreprenörer och spelmakare. Vi har en stark vilja till gränsöverskridande samarbeten och är öppna för problemlösning. Arctic Game Lab är ett resultat av vår regionala plan – att vi kan uppvisa bland annat 16 nystartade spelstudios. Och detta vågar jag lova, är bara början.
Som industriveteran och ”ålderman” blir jag naturligt den som arbetar med mötesplatser, samtal, debatter och föreläsningar, och jag ägnar mycket tid åt att möta regionalt verksamma människor.
Detta för att spel som företeelse och industri alltjämt omges av stor okunskap och en hel del fördomar. Det faller på mig att tala med blivande studenter, lärare, rotaryklubbar, byaföreningar, entusiaster, byråkrater och politiker. För det mesta är mötena positiva, ofta med betoning på väldigt positiva. De jag talar med förstår att detta är en industri som består av många discipliner där programmering bara är en del av kakan; där konstnärer, författare, designers och andra kreatörer, alla ingår i spelstudion som vitala delar av spelutvecklingen. De förstår också att spelindustrin i princip kan etableras var som helst. Spelindustrin skulle kunna vara det som återbefolkar byar och de forna bondelandskapen. Spel kan skapas vart som helst så länge det finns någon typ av internetuppkoppling. Detta är inte en utopi. Det sker redan - vi behöver bara en tydlig och långsiktig strategi för hur vi skall ta det vidare.
Ibland finns där också negativ kritik, total okunskap eller till och med hat. Men det får jag aldrig höra i rummet. Det viskas bakom vår rygg eftersom det är vad ynkryggar gör.
Vi har fått höra hur det viskas att det vi ”pysslar med” är en ”Bolibompaorkester”. Jag antar att med det menas det att spel och spelindustri är någon form av lek och inte alls en vidare seriös verksamhet. Jag undrar ofta vad de menar. Är de verkligen så oinformerade, okunniga eller i avsaknad av analytisk helhetssyn att de på allvar tror att detta är en stor lekstuga, någon marginell verksamhetsform som bara kan viftas bort och avfärdas?
Jag vill påstå att vårt lokala spelindustrikluster i det långa loppet är av yttersta vikt för vår region, för vår del av Sverige och Europa. En lokal spelindustri innebär att vi får behålla våra talanger och vår ungdom, eftersom yrken inom spelindustrin hör till drömyrken för dessa. Det är ett sätt att få vår region att känna ytterligare stolthet över var vi kommer ifrån och var vi lever – vilket är av yttersta vikt om vi vill växa och få folk att stanna och flytta hit. En framväxande spelindustri ställer krav på samhället – bland annat så leder det till bättre och fler utbildningar i regionen. Vi attraherar nya företag till att flytta hit, lockar tillbaka hemvändare och veteraner, som kan återvända till norr efter några år i exempelvis Stockholms spelindustri.
I början av året mötte jag närings- och innovationsminister Mikael Damberg under hans turné i norr för att lansera den nya svenska exportstrategin. Vi fick tillfälle att diskutera de punkter regeringen identifierat för att Sveriges industri ska öka i tillväxt. De handlar om att styra och skola om många av våra stora så väl som små exporterande företag, så de passar in i den nya globala kravbilden. Med fokus på företag som ökar svensk export, som fokuserar på tillväxtmarknaderna, som är högt uppe i förädlingskedjorna, som öppnar upp för global e-handel, och som ökar Sveriges attraktionskraft för att locka in talanger, kapital och event. Som stärker upp bilden av Sverige inför en global publik.
Allt detta är vad varje enskilt spelföretag har inbyggt i sig, från första dagen. Detta är Damberg väl medveten om. ”Spelindustrin uppfyller alla dessa krav mer än väl” var hans kommentar.
Med det i åtanke så borde vi förstärka vår plan ytterligare. Det är självklart just en sådan här industri vi vill se växa fram i vår region. Dessa företag kan komma att utgöra spjutspetsen för vår region, sida vid sida med traditionella industrier som gruva, stål och skog. Dessutom ser jag stor potential med samverkan mellan dessa industrier omkring ny teknik och nya kommunikationsvägar.
Men finns det då utrymme för fler spelföretag? Är inte den globala marknaden överhettad?
Jo, det finns utrymme. Enormt mycket utrymme där vår region kan kliva fram, utvecklas och växa inom detta fält.
I Sverige arbetar runt 3.000 personer med spel och motsvarande summa gäller för Finland. Dessa två länder befinner sig i den absoluta toppen av spelindustrin och är extremt framgångsrika – med 6.000 yrkesverksamma. Endast i USA är siffran 150.000 personer, med 1.641 spelföretag och 406 universitet med spelutbildningar. Men USA är ingenting jämfört med Kina, med sina 6.111 spelföretag, och lägg sedan till Japan med 1.200 och Korea med 743 företag - det finns marginal och utrymme i en bransch med tillväxt på minst 30 procent om året.
I Norrbotten och Västerbotten skulle bokstavligen 100-tals företag kunna existera och samverka, inte konkurrera, eftersom det är precis den traditionen som svensk spelindustri vilar på - samverkan och informationsutbyte. Om vi exempelvis skapade så mycket som osannolika 300 jobb om året här uppe inom spelindustrin, så skulle det ändå inte ens vara en procentsats av den totala globala spelindustrin. Det finns utrymme för oss att växa med 1.000-tals duktiga kreatörer som skapar spel här i norra landsänden.
Allt vi behöver är en plan och modiga eldsjälar.
Vi behöver bara blicka över till Uleåborg. Där finns 40-talet spelföretag, 200 anställda och runt 150 som frilansar. Uleåborg är en region med en plan. En stad med ett aktivt universitet och ett entreprenörskap fyllt av Sisu. Låt oss slå oss samman med dem i ett aktivt samarbete. Vi har mer gemensamt med våra grannar i öst än vad vi har med storstadsregionen Stockholm, eller vad Stockholm har med Helsingfors. Vi har samma utmaningar och samma förutsättningar - och vi är två regioner med en plan.
Och det där med ”Bolibompaorkester”. Jag kan ta det. Jag kan till och med omfamna det. Att man ens använder ordet ”orkester” som något nedvärderande visar bara vilken trist livssyn dessa åsikter springer ur. Jag kan inte tänka mig något finare än att spela i en orkester, helt seriöst. Att få spela, skapa, slamra, leva om, leva ut, jamma, finna ett tema och leka fram något - det är vad livet går ut på. Och det är den nya tidens melodi. Det är precis så vi gör när vi skapar spel. Det både går fortare och är effektivare än den äldre tidens metoder och stela planläggningar.
Så, du är mer än välkommen till vår Bolibompaorkester. Det finns alltid plats för en sångare, en orgel, en tamburin eller elgitarr till. Vi har precis inlett turné.
Come join the band, the sky is the limit.
Michael Stenmark
Michael Stenmark, uppväxt i Luleå, är spelutvecklare, barnboksförfattare och serietecknare, bland annat med den digitala barnboken Arga Katten.
Arctic Game Lab hemsida: http://arcticgamelab.com/
För den som vill ha ytterligare siffor eller fakta och jämförelser, titta gärna på KITs artikel som gör några grova jämförelser mellan så kallad finkultur och spel.
https://kit.se/2015/10/27/16738/kultur-vs-spel-nu-ar-det-dags-att-gora-upp-en-gang-for-alla/