Jag tror vi är på väg åt fel håll
Låt mig först presentera mig själv och mina principer. Jag är född, uppväxt och har min nuvarande postering i Gällivare kommun. Är 37 år, företagare sedan 2006 och brinner för god service. Jag har prisats för det föregående (ja, inte för att jag vuxit upp i Gällivare eller för min ålder, men för mitt företagande och min servicekänsla).
Mina principer är att jag egentligen avskyr principer. Jag tycker verkligen illa om regelverk och begränsningar och mår istället väldigt bra när jag får bryta lite mot några väl utvalda bestämmelser och känna mig som drottningen på min egen täppa. Därutöver tycker jag nog att jag har en rätt stark affärsetik och hög moral. Mitt företagande går inte ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt – det går ut på att lyckas så ofta som möjligt och fylla livet med så många givande dagar som möjligt.
Missförstå mig inte, att tjäna pengar är inte fult. Enligt aktiebolagslagen förbinder vi oss till och med till denna tuffa uppgift ( ;-) ). Det jag istället attraheras av bakom de stora vinsterna är de smarta lösningarna, de fenomenala idéerna, de enorma chansningarna och de stora förlusterna som ofta föregår en stor förmögenhet/ett lyckat företag. Det imponerar på mig och jag vill dit! Jag vill definitivt tjäna stora pengar, men inte till vilket pris som helst. När slantarna är viktigast, då kommer man välta gravstenar i sin framfart.
”Du måste tänka dig att Skatteverket är din vän” hör jag min kollega, delägare, sambo och numer även stolt multipel företagare säga till en gemensam vän när vi diskuterar avdrag, skattepolitik, nyföretagande och vad man får göra och inte göra som företagare. Denna diskussion är inte ny kring vårt köksbord. Vi är oftast och med de flesta vänner och affärspartners överens om att möjligheterna och förmånerna vi som företagare har är stora därför får man inte bli för girig. Genar vi i några kurvor? Säkert. Handlar vi med hjärtat och vågar stå för våra beslut och handlingar? Definitivt.
Skrämmande nog ser jag däremot att vi går en utveckling till mötes där ansvar för egna handlingar verkar avvecklas. Låt mig ta det något klyschiga exemplet med chefen som konstant missköter sina uppgifter. Har vi inte alla upplevt att det spelar absolut ingen roll hur värdelösa de är i sin chefsroll, deras plats är ändå aldrig hotad?! Vi väntar istället tålmodigt för att se dem göra övertramp på övertramp och sedan sparkas snett uppåt. Det är rutin. Låter jag småsint? Ge mig andra verkliga exempel då, de är inte så många... Jo, såklart, chefen som fick sparken och då fick gå hem med 1-5 års full lön. Kallar vi det för STRAFF? Det uppmuntrar ju vem som helst till att vara värdelös på jobbet!
Följderna av att inte våga ta tag i problemen med dåliga chefer/företagsledare eller medarbetare är många och kan snabbt ändra kulturen på en hel arbetsplats. Exempel jag upplevt på nära håll och som påverkar mig, för att inte tala om arbetsplatserna det förekommer på: En kommunal chef som baktalar företagarna i stan - helt utan påföljder. Anställda som maskar på jobbet hos vår största arbetsgivare - helt utan påföljder. En mellanchef på ett privatägt företag som aldrig verkar ha arbetsuppgifter på just fredagar - inga påföljder. Det är fråga om maktmissbruk som utlöser laviner!
Vad är vi så rädda för? Tar vi ett kort snack med personen i fråga på en fredag för att sedan fortsätta som vanligt på måndag? Inga påföljder. Det är lättare att titta bort och fortsätta dunka varandra i ryggen. Vågar vi inte ställa krav? Är vi för konflikträdda? Eller är det våra lagar som skyddar alla som fått jobb så hårt, så när man väl är inne, då är det i princip omöjligt att bli utsparkad?
Jag säger inte att jag vill införa mer straff. Eller jo, det vill jag nog. Jag vill att man ska måsta stå för sina handlingar. Har man gjort fel får man be om ursäkt och göra om, har man utfört dem åt helvete dåligt, då får man stå sitt kast. Det måste ju finnas påföljder även när man befinner sig i gråzonen, i alla fall när man är på mörkgrått!
Svart = fängelse
Vitt = sover som Moder Teresa om nätterna
Grått = allt där emellan
Tar våra handlingar oss inte till Sing-song*, så har vi gjort… rätt? Det verkar så eftersom ingen skamvrå väntar någonstans.
Vi måste backa lite och se att varje position på arbetsmarknaden utgör makt. Det är inte dåligt, det är fakta. Makt och ansvar över våra egna liv och över arbetsplatser och våra kollegor. På individnivå har man ansvar för sin egen insats. Som chef, företagsledare, eller som chefernas chef har man ansvar för allt och alla! Makten kommer med jobbet, ansvaret måste vi ta själva! Så, jag tror vi är på väg åt fel håll här...
Att vara företagare är helt fantastiskt, dessutom självvalt. Förmånerna är många, det kan vi inte förneka. Firman betalar mobilen, friskvård (=skön massage), "arbetskläder" mm. Vi har rätt till aktieutdelning med 20 procent skatt, datorn följer med hem osv osv. Med alla dessa möjligheter, där Skatteverket faktiskt är vår vän, ska vi inte nöja oss då, eller i alla fall hålla oss lite på det ljusgrå området? Det där med att vara en förebild är viktigare nu än någonsin och vi företagare måste vara otroligt nogranna med detta. Vi är förebilder - vare sig vi vill det eller inte. Var en bra sådan, makten att välja ligger i våra händer!
Elisabeth Landby
Driver Sole Adventure & Event AB, och Pensionat Augustin i Gällivare
* fängelset i Kalle Anka
Elisabeth Landby