Norrbotten har fördubblat sin bruttoregionprodukt per capita
I början av sommaren läste jag en intressant artikel i Dagens Industri.
Den handlade om Sveriges starka ekonomiska utveckling sedan millenieskiftet. Genomsnittssvensken har blivit 70 procent rikare. Framför allt tog artikeln upp de stora regionala skillnaderna i tillväxten, där Norrbotten är den stora vinnaren.
Mellan 2000 och 2017 har Norrbotten nästan fördubblat sin bruttoregionprodukt per capita. I andra änden finns Blekinge där ökningen bara är 35 procent. Om hela landet hade haft samma utveckling som Norrbotten så skulle landets BNP per capita vara nästan 14 procent högre än den faktiskt var 2017.
- I botten samlas gamla industriregioner som inte har lyckats fullt ut med transformationen från industri- till tjänstesamhälle, säger Wolfgang Pichler, analytiker på Tillväxtverket till Dagens Industri, och fortsätter:
- När jag kom till Sverige på 1990-talet fanns det de som pratade om att lägga ned gruvan i Kiruna, men sedan dess har Kina kommit in på den globala marknaden vilket har ökat efterfrågan på malm. Samtidigt har Luleå lyckats skapa en väldigt kunskapsdriven ekonomi.
Enligt artikeln i DI är det som utmärker regioner med svag utveckling att de inte lyckats kompensera minskad industriproduktion med annan produktion.
Här vill jag ta resonemanget vidare och peka på ett par saker som är utmärkande för Norrbottens ekonomiska utveckling.
Orsaken till att det går bra för Norrbotten är inte att vi lyckats ersätta traditionella industrier med annan produktion. Det är istället att de gamla industrierna utvecklats och i den processen skapat underlag för ny produktion och nya tjänster, inte minst bland nya högteknologiska företag som är underleverantörer till basnäringarna i Norrbotten. Basindustrierna inom malm, stål och skog, tillsammans med LTU och vattenkraften, utgör grunden, direkt eller indirekt, för i stort sett all annan verksamhet i länet.
En annan sak som är intressant med Norrbottens utveckling är att viktiga beslut tagits med bredare underlag än kortsiktigt vinstintresse.
Om inte staten tagit ett långsiktigt ansvar för LKAB i början av 80-talet och skjutit till flera miljarder i ägarkapital hade vi inte haft samma blomstrande gruvindustri som vi har i dag. Det fanns vid den tiden tongivande röster inom näringslivet som dömde ut svensk basnäring.
Situationen i Pajala påminner om det. För ett par år sedan var det inte många som trodde på en återstart av den konkursade gruvan i Kaunisvaara. De personer som drev processen för att skapa Kaunis Iron och få igång gruvan igen, drevs inte bara av vinstintresse. Anders Sundström, en av de drivande i den processen, hade kunnat tjäna mer pengar med en betydligt mindre arbetsinsats om han ägnat sin tid åt annat än att försöka få igång en gruva i glesbygden.
Långsiktigheten och stabiliteten i Norrbottens tillgångar i form av råvaror och människor är nyckeln till länets framtid. Malmen finns där, i brytvärd mängd ett tag till, likaså skogen, vattenkraften är tidlös, universitetet bidrar till kompetensförsörjning och många människor drivs av något mer än bara vinstintresse.
Vi vill bo här och då måste vi se till att det är möjligt.
Lennart Håkansson
Ansvarig utgivare för Affärer i norr