Ömma tår försvårar kompetensförsörjning
Kompetensförsörjning är en utmaning.
Har du hört det förut? Det pratas om kompetensförsörjningens utmaningar i alla sammanhang. Företagen uppger att det är ett av de allra största hindren för tillväxt. Offentlig sektor saknar redan idag personal och med en allt äldre befolkning ser framtidens scenarier ut som en mardröm.
Så vad gör vi?
Några definierar situationen som ett krig. Vill växa snabbt och behöver de bästa. Nu. Slåss med sina branschkollegor om de skarpaste hjärnorna och mest slipade talangerna. Lockar med högre lön och bättre villkor, kastar med en firmabil i erbjudandet. Och talangerna kommer, och går, så snart det kommer ett bättre erbjudande.
Andra pratar om kris och tittar på med tom blick och lamslagna händer. Tänker att det inte går att konkurrera med de lönerna/erbjudandena/anställningsvillkoren eller med storstädernas dragningskraft. Och folk kommer knappt, och går när de kan, för de saknar sammanhang och visioner.
Så vad gör vi?
I Science Parks samarbete med Teknologkåren hör vi ofta om studenternas frustration kring svårigheten att nå ut på arbetsmarknaden. ”Företagen är helt ointresserade av oss!” I andra änden finns företag med stora rekryteringsutmaningar. ”Studenterna är helt ointresserad av oss”.
Så vad gör vi?
Jag träffar kollegor från andra Science Parks i Sverige, i Stockholm, Lund, Linköping, Kista, Göteborg, Umeå, och de pratar om samma saker. Företagen tävlar om samma personer och alla har för få, väldigt många för få.
Men vad gör vi?
Vem ska jobba hos er om fem år? Vilken typ av kompetens kräver det? Vilka arbetsuppgifter kommer att vara relevanta i er bransch? Vilka människor behöver du i din organisation då? Vilka attityder och värderingar gör er förberedda för framtiden och på vilket sätt säkerställer ni att det är de individerna som stannar eller söker sig till er? Vem i din organisation arbetar med de frågorna och vad gör hen idag?
Med tanke på hur enorm hämsko den här frågan är för regionens utveckling så möter jag förvånansvärt sällan människor som verkar ta den på allvar. Oftare möts jag av ömma tår och revirtänk. Som om vi hade lyxen att begränsa våra möjligheter genom att inte nyttja den gemensamma kraften i samarbete. Som om vi inte förstår att när det går bra för någon så går det bättre för alla. Och om vi ska locka en enda människa att flytta till den norra avkrok vi kallar hemma så måste vi kunna visa upp ett rikt näringsliv där det finns möjlighet till ett långsiktigt varierat arbetsliv. Vår ankdamm är för liten för att vi ska kunna överleva på kortsiktig kannibalism och suboptimering. Vi konkurrerar med resten av världen, så vi behöver bygga varandras framgång.
Är du en av dem som står med ömma tår på gränsen av det du anser är ditt revir? Ta på dig stålhättade skor och lyft blicken. Ditt revir är så mycket större än det du ser, ditt crew så många fler än du tror, ditt erbjudande så mycket starkare, tillsammans.
Ingenting storslaget har någonsin gjorts av någon isolerad!
Ulla-Britt Kankanranta
Affärsutvecklare, Luleå Science Park
