Ulla Britt Kankanranta

Ulla-Britt Kankanranta, affärsutvecklare på Luleå Science Park

Dags att flytta från hjärtat till hjärnan

Krönika När det blir övermäktigt är det dags att flytta från hjärtat till hjärnan, skriver Ulla-Britt Kankanranta i en krönika om den pågående coronakrisen.

Kommer ni ihåg hösten 2019?

Vi pratade om kompetensförsörjningsutmaningar och klimathot. På hemmaplan kallade vi det för kulturhöst och var på fler konserter, teateruppsättningar, pubspelningar och inspirationsföreläsningar än någonsin tidigare. På arbetet i Luleå Science Park började fler och fler hitta till våra event på ämnen så vitt skilda som mellan techtalk om Elastic search till forskarfrukost om hur rörelse främjar hjärnan. Nätverket växte i samma takt som visionerna om tillväxt och utveckling.

2020 skulle bli året då näringslivet levlade (som hushållets yngre förmåga skulle ha sagt). Sen tog det stopp. Corona-stopp.

Jag och mina kollegor jobbar hemifrån och ses varje dag kl 9.30 för att dricka kaffe tillsammans och diskutera verksamhetens utveckling via Teams. Det är en av dagens höjdpunkter. Alla event är inställda och vi försöker ställa om för att våra projekt ska kunna göra nytta i en ny värld. Som vi inte vet hur den kommer att se ut.

Barnen övar på digital inlärning och skaver mot varandra i avsaknad av normala sociala distraktioner, som träningstillfällen och kompishäng. Jag tvingar tonåringen att förklara varför det är viktigt att skicka bildmeddelanden på ett soffben med texten ”dagar” till 14 personer på Snap, som man aldrig har träffat i verkliga livet. Men jag förstår ändå inte och vi möts i en ömsesidig frustration över generationsgränserna.

Vi hämtar mat hos våra favoritrestauranger i förhoppningen om att kunna dra ett litet strå till den allt mindre stacken. Vi bokar om fysiska möten till digitala och lär oss ny teknik i ett rasande tempo. Det vi förut sa var angeläget, har nu blivit just det. Angeläget.

Jag tänker på ekonomin i USA och hur den påverkas av allt som händer.

Jag tänker på företagarna och entreprenörerna som skuldsatt sina hem och familjer i livsverk som faller isär.

Jag tänker på kommentarsfälten på Facebook där självutnämnda experter ropar ut sin frustration över alla andras totala inkompetens. Och de som struntar i alla råd och strosar runt som vanligt och hostar i sin odödlighet.

Jag tänker på pressade politiker och experter som dygnar på jobbet. Helt utan den eventuellt coola aspekten av att dygna.

Jag tänker på att vi inte längre pratar om kompetensförsörjningsutmaningar och klimathot och inte heller om konsumtionsskam. Vi handlar lokalt med stolthet och visar upp våra köp på sociala media.

Jag tänker på den efterlängtade resan som ställts in.

Jag tänker på min bästa vän i skyddsutrustning på Karolinska intensivvårdsavdelning.

Jag tänker på min mormor. Och förstår att även om hon sitter i mer eller mindre självvald karantän, så ligger nån annans mormor i respirator och kämpar för sitt liv.

Och ibland blir det övermäktigt.

Det är då det är dags att flytta från hjärtat till hjärnan. Från det starka känslomässiga till det logiskt rationella. Återta kontrollen och göra det som känns meningsfullt, lyfta blicken och se möjligheter. Jag som inte jobbar i vården, sliter i krisbranscher, eller står på randen till konkurs. Här blir uppdraget att ta vid där krisåtgärderna slutar.

Nu skapas nya samarbeten, erbjudanden och perspektiv. Vi ska lära oss av det vi går igenom, vi ska ta vara på den kreativitet som föds ur nödvändighet och ta med förhållningssätt och metoder till andra sidan. Vi ska bli starkare av prövningarna. Vi ska plocka upp det bästa ur företagskulturer och branschstrukturer. Hjälpas åt och lyfta de goda exemplen. Nya erbjudanden för tiden efter Corona har redan börjat ta form.

Fram till dess tar jag mitt ansvar för att samskapa skyddet av vårt samhälle. Det som kallas det svenska experimentet handlar om att vi fått förtroendet att använda det egna sunda förnuftet. Då måste vi också göra det! Därför handlar jag lokalt, bokar om istället för av, jobbar från hemmet, stöttar de som går på knäna, ringer min mormor och lär mig de informella reglerna i Snap. Skiftar fokus mellan hjärta och hjärna när det blir för mycket. För det är det jag kan göra.

Vad kan du göra, i sociala distanseringens år, 2020?

Ulla-Britt Kankanranta, affärsutvecklare på Luleå Science Park

Annons