Nu går vi in i nästa period

Hockeysäsongen blev kort i år. Det var ju typiskt, precis nu när Luleå skulle ta SM-guld och allt. Hockey har i och för sig aldrig varit min sport. Men en får ta seden dit en kommer och det är lätt att sugas in.

Och inte ska jag sticka under stol med att ishockey roat mig, fascinerat mig, engagerat och upprört mig sen jag flyttade till Norrbotten. Jag tog vägen in via damhockeyn och lärde mig uppskatta Hirikoskis kämpaglöd och Fällmans engagemang innan jag såg storhet i Lassinanttis målbursspel och Fabricius erfarna placering på isen.

Men i ärlighetens namn så är det inte spelet som drar mig till arenan. Det är stadens ovillkorliga kärlek och fansen ofantliga stöd. Det bubblar i hela city en matchdag. Man kan se det redan på förmiddagen. Tröjor och halsdukar är visuella markeringar, men vibrationerna i luften tar längre tid att definiera för den oinvigde.

Håren på armarna stod rakt upp första gången jag såg premiärtåget från centrum till arenan. Facklor, trummor och gemensamt skanderande. Unga och gamla, sida vid sida, taktfullt marscherande med lagets flaggor luften. Det är något kraftfullt vackert i sund supporterkultur. Klacken sjunger i tre perioder, outtröttligt. Det är en förlåtande attityd till felsteg och misstag (hos hemmalaget då såklart) för i underläge så sjunger man högre, ger mer, klappar intensivare och skickar vågor av energi genom plexiglasen för att orken ska räcka och pucken ska glida rätt.

Jag har aldrig varit ett hängivet fan, men det måste vara en speciell känsla. Jag har aldrig haft en hejarklack, men tänker mig att det måste vara fantastiskt. Det gemensamma målet – att Luleå (eller tänk valfritt lag om det krävs för att du ska vilja läsa vidare) ska vinna, förenar och lyfter prestationer, personer, team och organisationer.

Här ifrågasätts inte att erfarenhet ger tyngd och stadga till laget, att en behöver träna på det en vill bli bra på, att talang behöver tas om hand, ges en chans och lyftas fram, att det ibland är bättre att chansa på mål än att tveka och passa men att ett snyggt passningsspel är nyckeln till vinst. Ingen tycker att det är konstigt att kedjorna turas om att sitta i båset och vila med jämna mellanrum, att en back och en forward är lika viktiga för framgång, att du behöver åka dit pucken är på väg och inte där den nyss har varit. Här är kompetensförsörjning och återväxt en central del av strategin och inget man löser med annonser i media. Vi vet att utrustningen behöver tas om hand, att spelarna behöver vara i god form, att det behöver finnas en mängd människor och förutsättningar runt laget som skapar möjlighet för att lyckas. Och 6.000 människor i Coop arena vet att om vi ställer oss upp, sjunger med och klappar händerna trots att de redan är rödsvullna av tre perioders klappande så ökar chansen för mål.

Norrbotten vet hur man hejar fram ett lag! Ska vi inte ta alla dessa klokskaper och flytta dem till näringsliv och arbetsplatser? Nu, om inte förr, har vi en gemensam motståndare att samlas mot, en oförutsägbar och elak fiende som trängt in oss i egen zoon. Men vi har erfarna och tunga spelare, storbolag, som spelat i världens bästa ligor. Vi har lovande nykomlingar, start-ups, som utvecklas snabbt och är hungriga i anfallen. Vi har också talanger och scale-ups, som bara behöver rätt passning så snurrar de upp motståndet på läktaren. Låt oss ge dem träningsmöjligheter och utrymme att utvecklas, göra misstag och komma igen. Vi har stabsfunktioner, tränare, materialförvaltare och arenor där spelet kan ta fart. Kommuner, regioner, ledningsgrupper, chefer, medarbetare och studenter. Naturtillgångar och energi, innovationer och kreativitet. Kampen har bara börjat, nu går vi in i nästa period.

Och visst har vi väl också en hejarklack att räkna med… Initiativet är redan taget och jag har sett den på sociala medier. Jag står på hemmaklackens läktare, kom du med, vi kallar oss local heroes!

Ulla-Britt Palo Häggqvist

Affärsutvecklare på Luleå Science Park