Inger Edlund Pedersen

Inger E Pedersen, Energikontor Norr.

De som går i andras fotspår kommer aldrig först

Krönika Om Kaunis Iron kan nå sina mål, så måste väl Norrbotten kunna nå sina mål till 2030, skriver Inger E Pedersen i en krönika.

De som går i andras fotspår kommer aldrig först – Norrbottens väg till målet.

Känner du igen dig i situationen när du och en bekant pratar om en händelse några år bakåt i tiden och du hör dig själv säga; ”Det var väl 2-3 år sedan?” I själva verket har det gått 5-6 år sedan händelsen. För mig händer detta ofta, om det är ett tecken på skev tidsuppfattning eller något annat vet jag inte, men jag vet att jag inte är ensam. Vi är flera som tycks ha ett konstigt förhållande till tid, den tid som varit känns ofta nära och framtiden ofta avlägsen. Men tiden färdas i ett rasande tempo. Nyligen kändes 2020 väldigt avlägset, men nu är vi snart halvvägs in i detta år.

Nu är det istället 2030 som vi blickar fram emot, ett helt decennium bort hägrar 2030 med fastställda, och högt ställda, mål för nationen och en hel värld. Till 2030 ska Sverige ha en fossilfri transportsektor. Om vi ska vara helt korrekta så är målet formulerat så att utsläppen från transportsektorn ska minska med 70% till 2030 jämfört med 2010, och fram till 2045 ska de vara helt borta. Då ska hela Sverige ha nettonoll utsläpp.

Det kommer bara vissla till så är vi där, nyårsnatten 2029 och vi ska gå in i en ny era igen. Hinner vi över mållinjen innan 12-slaget?

Idag släpper transportsektorn i Norrbotten ut cirka 600.000 ton CO2-ekvivalenter per år. Till 2030 ska utsläppen ned till cirka 213.000 ton CO2-ekvivalenter och sedan 2045 ned till noll. Att detta blir en utmaning är nog alla införstådda med.

Den största delen av utsläppen kommer faktiskt inte heller, som många kanske tror, från den tunga trafiken utan istället från personbilstrafiken. Personbilar står för 57 procent av utsläppen i Norrbottens län. Personbilar fortsätter att öka både i antalet och totalt antal rullade mil. Vi åker helt enkelt mer bil. Nu innebär inte detta att de andra trafikslagen, exempelvis lastbilar, jordbruksfordon och tunga maskiner, inte är viktiga att hantera, de står ju tillsammans för resterande 43 procent och är minst lika viktiga.

Frågan kvarstår. Hur ska vi på tio år hinna ställa om och dra ned utsläppen med över 50 procent? Kommer det ens vara möjligt?

Ja, för ibland är det en bra sak att framtiden kommer snabbare än vad vi tror. En stor del i att minska utsläppen från transporter är att gå mot elektrifierade lösningar och nu går utvecklingen av fordon, bilar och lastbilar, med batterier eller vätgaslösningar snabbt. I många fall snabbare än vi trodde fram tills nyligen.

Det upplevde vi inte minst i förstudien som jag hade förmånen att få projektleda där vi, Energikontor Norr, tillsammans med Kaunis Iron, Volvo Lastvagnar, Wist Last & Buss och Vattenfall undersökte alternativen för Kaunis att byta ut sina dieseldrivna lastbilar mot fossilfria alternativ. Hösten 2019 var hela projektgruppen inställda på att batteridrivna lastbilar som klarar Kaunis krav; 90 ton, 16 mil – de lastbilarna och framförallt de batterierna fanns inte.

Inte heller trodde vi att de skulle finnas tillgängliga på marknaden inom den tidsram som Kaunis satt upp för sig själva; att till 2025 vara en fossilfri gruva. Eller att kostnaden skulle vara konkurrenskraftig.

Det visade sig dock att framtiden var närmare än vi hade trott. Vi hade rätt i ett av våra antaganden. Bilarna och batterierna finns inte på marknaden idag. Men de kommer att göra det imorgon. Det kommer vara möjligt för Kaunis Iron att nå sitt mål till 2025. Och om de kan nå sina mål, då måste väl Norrbotten kunna nå sina mål till 2030?

Den enda trögrörligheten i ekvationen är vi själva. För även om vi tror oss vara så förändringsbenägna, flexibla och nytänkande är vi i mångt och mycket precis raka motsatsen. Vi vet att vi behöver ställa om och bli mer hållbara, men likafullt trampar vi på i samma hjulspår som tidigare. Vi köper produkter av samma typ och varumärke som vi gjort tidigare. Oavsett om det handlar om tacos, t-shirts eller transportmedel.

De tekniska lösningarna, eller bristen på sådana, är sällan vad som hindrar en omställning. Det är vi själva, och om vi ska vara helt ärliga – priset vi måste betala för nya lösningar– som håller utvecklingen tillbaka.

Nu tänker jag och mina kollegor på Energikontor Norr titta på förutsättningarna, möjligheterna och intresset att ta ett större grepp och undersöka hur Norrbotten skulle kunna ställa om till fossilfria transporter och logistiklösningar.

För som en driven ledare i regionen sa; ”Om man går i andras fotspår kommer man aldrig först.” Jag skulle vilja lägga till detta; ”Om vi står på varandras axlar når vi högre än om vi kliver på varandras tår.” Vi vill vara med och gå före och bygga höga mänskliga pyramider, hoppas ni vill vara med oss.

Inger E Pedersen , Senior affärsrådgivare och projektledare på Energikontor Norr

Annons