Knytkalaset och lillasyster Turism
Det var knytkalas och alla var samlade. Det hände inte så ofta, men nu satt hela familjen Norrbotten där runt bordet. Där var storebror Skogen, som alltid hade funnits där. Bredvid honom satt som vanligt hans bröder Gruvan och Vattenkraften. Tillsammans var de äldst och störst och de spände sina muskler i en evig tävlan. Just nu var det visst Gruvan som var herren på täppan och ingen såg egentligen någon större chans till att det skulle förändras inom de närmsta åren. Även om de båda andra storebrorsorna nog i hemlighet tyckte Gruvan vuxit sig lite väl stor senaste tiden, vilket fick dem att känna sig lite i skymundan.
Bredvid dem satt deras yngre broder Tillverkningsindustri och försökte göra sig hörd, som vanligt genom sitt prat om att han trivdes här i Norrbotten, men att det kanske var dags att flytta utomlands.
I mitten av bordet radade andra delar av familjen Norrbotten upp sig: Systrarna Handel och Kultur satt och småpratade med bror IT. De hade de senaste åren blivit allt kaxigare och börjat ta mer och mer plats. Inte minst brorsan IT som skröt om hur många nya vänner han hade fått på Facebook. Storebrorsorna morrade ibland lite över det och försökte - som alla storebrorsor gör - ibland marginalisera dem. Men innerst inne hade de under de senaste knytkalasen insett att det blev lite roligare diskussioner runt bordet, om även de fick vara med och göra sig hörda.
Bordet dignade av godsaker som de alla tagit med sig och stämningen var bra. Riktigt bra. Det var glada miner och alla var överens om att så här välfyllt bord hade man inte varit med om i familjen Norrbotten på mycket, mycket länge. Man minns nödåren, då det knappt funnits nåt på borden. Då en del i syskonskaran till och med gått därifrån hungriga och letat sig mat någon annanstans. Men nu var det andra tider.
Syskonen började faktiskt oroa sig över att det fanns så mycket på bordet att de aldrig skulle klara av att äta upp allt själva. Man började prata om att man borde bjuda in lite gäster utifrån. Men efter ett tag kom man överens om att skjuta på det litegrann, för det fanns ju ingen plats runt det överfulla bordet. Tydligen höll mamma Staten och pappa Kapitalet på att ordna fler stolar men det verkade dröja lite väl länge för den otåliga syskonskaran. ”Det borde de tänkt på tidigare”, var det någon som mumlade.
Några till bröder och systrar radade upp sig längs bordet och de flesta såg ganska välmående ut. Nästan alla hade tagit med sig lite extra i år. Bröderna Konsult, Anläggning och Entreprenad såg särskilt välmående ut. Som vanligt var de noga att tacka storebrorsorna längst upp på bordet, som hjälpt dem bära fram allt.
Längst ner på bordet satt syster Turism. Hon var familjens sladdbarn och hade alltid haft sin givna plats där i slutet av bordet. Genom åren hade hon kämpat för uppmärksamhet, men hon hade alltid osynliggjorts och förminskats av sina syskon, som alla varit så mycket större och som alltid hade kommit med mer godsaker till bordet. Hon hade alltid varit omtyckt, gjorde ingen förnär och var ganska liten i maten.
Men de gånger samtalen handlade om henne hade det alltid varit med ett styvmoderligt leende på läpparna och med lite medömkan i rösten. Många gånger hade hennes större syskon pratat över huvudet på henne - ”Vad ska vi göra med Turism? Hon är ju så fin och trevlig, men hon verkar ha så svårt att få livet att gå ihop”, sa de. Hon hade ju alltid varit lite tanig, så kanske borde de hjälpa till på något sätt? Och hur kunde det förresten komma sig att hon var så tanig, när hennes kusin i norra Finland ju var så frodig och välmående?
Ja, så där hade de hållt på. Och även om syster Turism hade växt från år till år så fortsatte den styvmoderliga behandlingen. Hennes behov av att bli accepterad i gruppen hade blivit större för varje år som gick. Det hade gått så långt att hon för ett tiotal år sen bestämt sig för att - i brist på andra lösningar - byta namn. Hon bytte till det tyngre och mer respektingivande namnet Besöksnäring. De andra hade lett lite när de hörde det, och även om de sa att de gillade det nya namnet så fortsatte de förstås att alltjämt kalla henne Turism.
Men i år hade något hänt och även om stämningen var god så var alla lite förbryllade. Syster Turism hade tagit gott om plats och pratade med en röst som bar starkare än de tidigare hört. De andra syskonen tittade så småningom ner på alla godsaker som låg på bordet och insåg att lillasyster Turism hade tagit med sig massor av det som var uppdukat. Var det förresten inte så att hon i ganska många års tid nu tagit med sig allt mer till varje knytkalas? Och hade hon inte blivit lite frodigare? Hennes kinder var rosiga och hon såg glad och välmående ut. Satt hon inte lite rakare i stolen också?
Lillasyster mötte sina syskon med stadig blick och hon använde ord som de andra syskonen ofta använt men som aldrig kommit ur hennes mun. Tillväxt. Jobbtillfällen. Investeringar. Hon slängde in några andra ord och fraser som hennes syskon använde, fast kanske fanns det en annan ton när hon lade fram dem. Hon pratade om jobb till unga, lösningen på våra demografiska utmaningar, jämställda arbetsplatser och jämn spridning inom länet som om det vore en självklarhet. Förvånade och lite skrämda lugnades de dock efter ett tag ner av lillasyster Turisms - nej, förlåt, Besöksnärings - prat. För de insåg att hon nog på ett bra sätt skulle kunna komplettera de andra och hjälpa till att fylla bordet i många, många år framöver.
Så avrundar vi historien om hur syskonen i familjen Norrbotten tog de där första klivet mot att bli en mer mogen syskonskara. Hur kommer det att gå de kommande knytkalasen? Kommer bordet fortsätta vara fyllt? Kommer syskonskaran nå den där mognadsgraden där alla umgås med kärlek och ömsesidig respekt?
Tja, det är väl upp till alla oss som sitter runt detta bord. Och upp till mamma Staten och pappa Kapitalet som står och potar i köket, medan de planerar kommande knytkalas.
Ett viktigt P.S: Valet av vem som jag kallat syster, bror, mamma och pappa i historien är lika medvetet som det är tråkigt. Men den historien får vi ta en annan gång, mina vänner. D.S.
Andreas Lind, vd Norrbottens Handelskammare
2014-04-11
Tidigare krönikor:
Mattias Berglund 2014-04-04: Vad kan vi lära av varandra?
Helena Karlberg 2014-03-26: Design är lönsamt
Kjell Hjelm 2014-03-21: Råd från Silicon Valley: sluta vara lagom
Andreas Lind 2014-03-14: Kustbevakningen - egenintresse eller allmänintresse
